HEM: VMT på Not Quite 2021, Carina Petersson

Making my bed

Making my bed
2021
Material: Handspunnen ull, trasor, halm
I verket “Making my bed” har hemmets traditionella textilier kommit samman till en enhet.
Ur enheten kan vardagliga föremål skönjas. En trasmatta. En filt av handspunnet ullgarn med tvinnade fransar. En madrass fylld med halm. Behov, nödvändighet och omsorg. Sömn, vila och arbete, dagar av repetition. Hunger, trötthet och kunskap om att ta tillvara.
Definitionen av ett hem och dess textilier har förfinats och alltjämt ändrats sedan halmen var en självklarhet i kammaren. Men ännu bäddar vi vår säng varje dag och kanske har även vår nutida viloplats spår av ull eller halm.
I grottan sov vi på fällar från djur som jagats, dödats och flåtts. Köttet höll oss vid liv och den värmande pälsen likaså. Vi tämjde sakta skogen, prärien och det vilda. Sedan blev jorden, lotten och marken också vår. Vi blev bofasta där årstiderna genom utsäde lovade mättnad. Möjligtvis ett litet överskott att sälja vidare. Stora tygsäckar och madrassvar har fyllts med rester av skördematerial i tusentals år. Halm, gräs och stjälkar. Grunden till en bädd kunde bestå av torkat växtmaterial från vete, råg, majs eller ris.
I mitt arbete med textil fascineras jag av den intima relation vi människor genom historien haft med naturen och vilka metoder som med tiden drivit oss längre och längre därifrån.

HEM: VMT på Not Quite 2021, Gunilla Hallberg

 

SYMFONI

 

Ett försök att gestalta harmoni i en tid av disharmoni.

 

2019 då hann man knappt reflektera över tillvaron, man bara skyndade framåt och hade ständigt dåligt samvete för att man inte hann med dem man brydde sig om tillräckligt, eller att försöka nå sina egna drömmar innan tiden tog slut.  Men så kommer en pandemi och allt ställdes på ända.

Man försöker få ihop alla pusselbitar inom hemmets fyra väggar, det nya livet. Man lägger till pusselbitar och man drar ifrån efter hand då man nu har tid att reflektera över vad som är viktigt. Det spretar men håller ihop och förändras ständigt och nya symfonier uppstår.

 

HEM: VMT på Not Quite 2021, Kerstin Åsling

HÖSTRÄNDER

HEM vår alldeles egna plats på jorden. Ett minne dyker upp från en spårvagnsresa genom ett miljonprogramsområde. En ung flicka på platsen framför mig pekar på en betongskiva till hyreshus och säger till sin kompis ” där högst upp är mitt barndomshem. Jag hajade till när hon sa barndomshem som benämning på ett flerfamiljshus från sextiotalet. Ordet som jag romantiskt förknippat med en röd liten stuga eller åtminstone ett enfamiljshus. Men klart var det hennes barndomshem ,platsen där hon växte upp.
Jag har levt ett långt liv och bott på många olika platser och boendeformer och som livet fortskrider blir mitt nästa hem ett äldreboende som inte längre benämns hem utan bara boende.
Inte heller kunde jag tänka mig att mitt nuvarande hem skulle bli ett karantänsboende, ett coronaundantag eller ett isoleringshem.
Men något som alltid funnits i alla mina olika boendeformer är mattan. Mattan som genom sitt textila material ger en ombonad värme och färgklang till rummet. En kvinnokonst som utövats sedan urminnes tider. Därför väljer jag att visa en matta på VMTs utställning HEM

 

HEM: VMT på Not Quite 2021, Anna Olsson

innan katastrofen

Jag har gjort en serie bildvävar som jag kallar innan katastrofen och som handlar om vad vi idag tar för givet och vad som i en snar framtid kan bli en svåruppnåelig lyx om världen som vi känner den idag kollapsar. När jag gjorde vävarna tänkte jag främst på miljökrisen som pågår och min rädsla för att högerpopulistiska krafter i världen. Så kom corona och mycket av det vi tagit förgivet sattes på prov. Människor började hamstra just toapapper. Min väv fick en ny dimension och blev nästan kusligt aktuell.

HEM: VMT på Not Quite 2021, Lotta Mattsson

”Vad en Dam i sina bästa år behöver, är en egen bostad, även om den är liten som en skokartong” 

När jag började fundera kring temat HEM var det först en trevlighet och trygghet som jag tänkte på.
Men ett hem kan även innebära en förändring och otrygghet i livssituationen och därför ge upphov till ett behov av förändring. En flytt kan vara nödvändig och en ovisshet om vart, när, hur den skall gå till uppstår. Det är vad jag vill gestalta i min installation till denna utställning. Min installation heter:
”Vad en Dam i sina bästa år behöver, är en egen bostad, även om den är liten som en skokartong” 
Själva verket skall bestå av en flyttlåda med diverse Damtillbehör i. Samt en skokartong inredd till en bostad. Än så länge består det av ett antal pusselbitar som jag skall sammanföra till en helhet.
För tillfället broderar jag små lappar med deviser kring boende och flytt, vilka skall ingå i verket.

   

All TID Textil – Moniqua Bofeldt Rasmusson

Inspiration från en kåkstad
Många i vår värld och tid tvingas använda korrugerad plåt för att få tak över huvudet. I kåkstäderna har man skrotupplag av kasserade och sönderrostade plåtar. Obrukbart tills någon får syn på dem och ser ett annat värde. Åldrandets skönhet.

Kan det textila ge ytterligare en dimension? Det blev mycket experimenterande med akvarellpapper, olika färger, egenfärgade sidentyger, symaskinsstygn och handsömnad.