HEM: VMT på Not Quite 2021, Ylva Persson

MORFAR

Det här projektet började som en sorgbearbetning över min morfar som somnade in hösten 2019. Men det har mer och mer blivit en bearbetning av en tid som gått och som aldrig kommer åter.
Platsen som jag alltid sett som mitt andra hem, mitt sommarparadis. Där jag kan få vara mig själv och andas ut och som jag starkt förknippat med min morfar, doften av piprök och att fridfullt slumra i hängmattan med en katt på magen utan att oroa sig för det som händer på andra sidan staketet.
Ordet hem är underligt, för mig har ett hem alltid varit mer av en känsla än en fysisk plats. Något som får de oroliga fjärilarna att lugna ner sig i magen, där jag vet att jag kan ta av mig min rustning och vara mig själv. Där jag kan känna mig trygg.

Men trygghet är något som jag tagit för givet, något jag inte funderade över för ens dagen tryggheten försvann.

Livet vändes upp och ner och känslan av trygghet tynade bort. Platsen som brukade ge mig ett lugn är en plats där jag nu biter ner mina naglar och lyssnar efter okända ljud, och pipröken, den har för längesedan skingrats och vädrats ut.

Jag är hemma, men det känns inte längre som mitt hem.